Dom senaste dagarna har gått ganska långsamt framåt, har vart mycket tankar känslor och tårar när ingen har kollat. Många blandade känslor må jag säga, har vart som en vandrande Gott & blandat påse.. 

Utan honom känner jag mig extremt tom. som att jag tappat mitt ljus i vardagen.. 

Han ringde mig nyss vi har inte pratat på snart en vecka, förutom dom där enstaka bråk smsen som skickats.. åh nu ringde han..

Kunde knappt förstå det när jag svarade, bara att höra hans röst fick hela min kropp att verka.. 

Han sa att han saknade mig, ( och jag vet att jag saknar honom.. mer än de går att beskriva ) 

Jag tror att jag älskar honom.. tycker om honom..... 

Tårarna började trinna exakt sekunden efter att vi la på, han skulle ringa sen sa han,.. när han kommit hem å var ensam..  jag vill tro på att han gör de.. 

 Men jag vågar inte hoppas på förmycket... vill inte gråta mer. 

Jag vill bara ha dig här, vara din, och älska dig föralltid. 

Idag är lördagen glömd. 3 veckor förträngda. Kärlek är åter igen bara något man finner i sagor. 

och prins är bara ett förfnat ord på Pojkspoling som flyr fältet istället för att möta konflikter som en man. 

Idag vill jag bara tillbaka till den lilla sten jag befunnit mig under dem senaste månaderna. gömma mig för omvärden vill inte visa mitt bortgjorda ansikte. 

Känner mig återigen så blåst men värre än någonsin förut då jag faktiskt helt ärligt föll denna gång. 

Men jag kan ändå inte klandra honom jag förstod ju faktiskt aldrig vad han såg i mig, vilket han tydligen också kom till insikt om, han såg inget hos mig.. Inget av värde. 

antingen så såg han väl bara ett lätt byte att förnedra göra bort å såra eller så inbillade han sig väl att han såg något. Vad vet egentligen jag? 

Förlåt för en så extremt negativ attityd, men de är svårt att  hålla skenet uppe när allt ännu en gång bara rasar.. 

men kör nog på samma sätt som vanligt jag flyttar in på gymmet å dränker all smärta i hårt slit å äcklig jävla träningsvärk. 

Fuck life.. 

Senare idag bär de av till Emilia vilket jag verkligen behöver. vad skulle jag göra utan henne? 

Inatt var jag på krogen med Ville och Philip, Och Oliver Men Patrik ringde och undrade om jag ville följa med hem, och så klart släppte ja allt jag höll i för att få vara med honom. för tror inte det finns något just nu som får mig så lugn och glad som att vara med honom.

Vi kom ju kanske inte riktigt hem som planerat men när han väl kom hem å vi äntligen satt där tillsammans lyssnade på musik och jag bara kunde trycka hans kropp mot min å bara krama honom och känna hans doft. i det ögonblicket var allt verkligen perfekt. 

Att sedan idag få vakna upp tätt intill honom gjorde mig lyckligare än allt. han är den jag vill ha.

men de gör mig livrädd.. jag är inte känd för att vara tjejen med tur precis. 

men jag hoppas lite i smyg iallafall .. 

Han får mig att skratta dessa tillfällen när man tror det är helt omöjligt, och han får mig att le när han inte ens är närvarande. Han får mig så trygg som jag aldrig i mitt liv tidigare vart. 

Hela min barndom gick åt att vara livrädd för män, och tyvärr så har män gett mig en andledning för att fasa för dom ända fram till nu.. För han höjer inte en hand emot mig, hotar mig inte, trycker inte ner mig.

Han är bara helt underbar. för han fick mig att våga igen, fick mig att le, och han fick mig falla för honom fortare än man säger " Tjillevippen " . Han är helt klart den första människan som jag kan se mig själv med senare i tiden. Vilket jag verkligen inte kunde med mitt ex. 

Honom kunde jag knappt se i bilden ens när han stod där.. han var lixom aldrig "den" för mig som jag trott. 

Men vågar nog heller inte hoppas på allt för mycket nu heller, det är bara då jag blir sårad.

Men han är värd att kämpa för, han är värd att ta ett fall för så.. Let's go for it. 

Så fort något posetivt händer så händer det 20 hemska direkt efter.. 

Just nu har jag halkat ner lika djupt ner i avgrunden som jag var när jag mådde som värst vilket jag aldrig någonsin trodde att jag skulle igen. 

Jag står bara och snurrar runt och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. jag vill inte längre vistas bland folk. se folk. och vill verkligen inte att dom ska se mig. 

Känner mig grotesk och jag blir äcklad av bara tanken av mig själv. vill inte se mig i spegeln för då ser jag just allt det där som jag verkligen hatar med mig själv, det där som förvånar mig att inte fler folk ser.. eller så gör dom det men orkar inte lägga någon energi på att komentera det. 

Känner mig så tom. men samtidigt nästan överfull. Överfull på tårar som jag aldrig släpper fram. eller tårar som jag allt för länge vägrat släppa fram 

Nu rinner dom som vatten ur en vattenkran ner för mina kinder, lämnar mina rödgråtna ögon för att fördas ner för mitt ansikte och förstörra det sista lilla som fortfarande var okej med min sminkning som jag försökt dölja mitt förstörda ansikte med. 

Jag trodde jag hade blivit starkare nu. att jag inte skulle falla tillbaka. men ångesten, rädslan, allt det där hatet mot mig själv den dåliga självkänslan.. allt är tillbaka bara det att nu är alla känslor ännu starkare än förut. och jag är mer förstörd, och min själ är mer skadad än någonsin. 

Jag letar utvägar. letar efter ork och hopp. 

Men hoppet har jag tappat och jag vet inte ens om jag orkar försöka finna det igen. jag vet inte ens om jag vill. 

Det enda som jag verkligen vet till 100% är att jag inte vill vara jag, jag vill inte synas.. ville inte finnas. 

Ville bara radera ut mig själv ur allas minne och gå, så ingen skulle märka att jag försvann..

om dom ens skulle märka det dvs. 

Försöker säga till mig själv- KÄMPA KÄMPA KÄMPA 

men min kropp skriker så mycket högre - GE UPP... 

denna gång tror jag att det finns en chans att min kropp å själ faktiskt vinner.. 

för ja ger upp.. jag orkar inte försöka. jag drar mig tillbaka. försvinner...

Men mitt falska leende är lika klistrat i mitt ansikte som förr, mitt falska skratt klingar mer iriterande än jag mindes det. 

Skulle vilja dränka all sorg smärta.. men det går inte.. 

Varje gång lyckas den flyta upp till ytan medans allt annat sjunker som sten. och det enda som finns kvar är jag och min gamla vän ångesten. 

hejdå. 

Lamporna släktes, stearinljus tändes och placerades på handfatets vita porslin.
På bordet i vardagsrummet stod fortfarande glaset kvar, 
med hans halvt uppdruckna vin. 

Nästan ljudlöst föll våra kläder emot badrumsgolvets kalla mark,
han höll mig så tätt intill sin kropp så vacker så mjuk och stark.
Jag kände varje andetag som han tog, 
jag kände varenda hjärtslag som i honom slog. 

Så försiktigt stängdes badrumsdörren bakom min rygg, 
men med hans armar runtomkring mig så kände jag mig så trygg.

med hans händer i mina stod vi tryckta mot duschens svala vägg.
hans läppar sökte sig nedför min hals,
medan duschslangens vatten lät skölja över oss likt regn.

jag såg hur dom klara genomskinliga vattendropparna strilade nerför hans blottade kropp,i stearinljusets ljuva sken.
lät min nakna hud smekas emot hans perfekta kropp,
så vacker och så len. 

att vara så nära som bara 2 människor kan,
att somna vid hans sida med hans hand i min hand. 

♥

Med en bedjande blick tar du dig under mitt skinn.

jag hör din själ ropa efter min hjälp.

Den ber mig att barmhärtiga mig över din smärtande kropp,

över ditt lidande.

Den ber mig att låta dig gå..

En stund av egoism fyller mig.

J a g V i l l I n t e.

J A G T Ä N K E R I N T E.

J a g V ä g r a r.

hör jag mig skrika ut i nattens bäcksvarta mörker.

Du är min styrka, min vägstjärna genom världens all förvirring, du är min ork, min förebild. du är mitt kött å blod, du är min mamma.

rinnande sträck lämnas kvar på mina kinder , efter tårarna som färdats nerför..

mina naglar tränger sig sakta in i huden på mina armar. och en vätska av den klaraste röda färg, sipprar fram och strilar nerför min nakna hud

Vi lever i en värld så orättvis, Jag är bara ett barn..

jag har nyss fått dig tillbaka efter 10.5 år ifrån dig.

jag kan inte låta dig glida ur mina händer igen.. och den här gången föralltid.

jag kan inte.

En mening så kvävd av förtvivlan å smärta sipprar emellan mina läppar, och vidare ut i nattens vold..

Förlåt mamma men jag kan inte..

Write good morning to me every day,
and do not leave without saying goodnight ..

Tell me you missed me when you wake up,
And That you like me and it wont stop.

Tell me that I am important,
That I'm the girl in your dreams.

Make me feel beautiful,
And I Will Never Leave.
(♥)