Rädslan tar över, jag vill inte längre se, 

jag vill inte sitta här och vänta på att dina läppar tillslut slutar le.

Jag vill inte vara här när ensamheten kommer.

när ångesten sätter sina kalla fingrar omkring min hals för att dämpa min gråt,

och göra sig kvitt mina tårar som rinner.

Jag vill inte sitta och kolla på när du slänger iväg ditt liv, som ett det inte vore något värt att kämpa för 

Ett liv som så många skulle gjort allt för att få bara för att få säga att dom älskar någon igen innan dom dör. Men att det här är det chans kan väl inte du förstå?

när du tillsist bevisar att jag inte är ditt första handsval vill jag inte längre stå och se på..

Mina tårar forsar ner, jag gömmer mig, hoppas ingen ser.

skakar helt hysteriskt, och mina skrik ekar i nattens tystnad.

Lämna mig inte lämna mig inte.. 

dom orden ekar tyst i mitt indre, 

jag pressar mina naglar emot mitt skin,  känner hur dom pressas längre och längre in. 

känner hur blod börjar sippra fram i avtrycken efter mina naglar. 

blodet så vackert med en så fin klar röd färg, svider som eld, och lämnar ett r kvar som minne.

precis som du R-ar min själ om du beslutar dig för att gå. för mitt R kommer alltid att svida som eld där inne. 

Tiden sägs läka alla sår, men ingen tid i världen kan få mina R att försvinna.

så därför vet jag att djävulen ännu en gång kommer att vinna..

Det Liv som jag levt har vart som en total explotion.

levt i ett helvete, det finns inte ens ord.

levt med vold, hot, droger, död och kriminalitet,

men jag vet tack vare allt det, att livet inte är någon lek.

men hur bygger man sig ett nytt liv, ger sig själv en ny start, bara går och lämnar det som vart?

men spelar mina ord ens någon roll, jag går omkring dagligen med denna smärta speglandes i mina ögon, 

men ni fattar ändå noll..

När livet är som värst, du skrattar och försöker le. 

det är ingen som har en minut till övers, för att stanna upp och se, 

Du dör allt mer innombords det missar dom nog me.

jag vet inte längre om jag tror på hopp, hur kan jag en dag som denna tro på nått?

allt river ner mig på botten, och jag kan ej längre ta mig upp.

Det är därför jag nu erkänner, det är slut jag ger upp!!

Jag hatar mig själv så jävla otroligt mycket just nu.

för att jag är så sjukt jävla svag, så jävla patetisk. 

jag hatar att mina tårar ska rinna ner längst med mina kinder så fort jag är ensam, 

som om att någon skulle ha skruvat på en jävla kran på full styrka. 

jag hatar att jag är rädd. rädd för att vara ensam, Men mäst rädd för att släppa någon in på livet. 

eller rädd att dom som redan är i mitt liv också ska försvinna. 

precis som så många andra redan gjort..

jag vet bara att jag kan inte ta det en gång till..

jag vill bara avskärma mig ifrån resten av världen just nu, 

bara förvinna och inte behöva genomgå allt det här. 

ta något jävla piller och bara glömma allt ett tag, bara för en liten stund. 

Folk bara fortsätter att göra mig besviken, dom bara lovar & lovar, 

men dom håller aldrig någonsin sina löften.. Vilket är tragiskt. 

jag börjar undra om det kanske inte är så ändå att det är jag som är felet?

det kanske e jag som är den där lilla djävulen som sitter på deras/eran axel och bringar er sådan extrem otur, 

att allt bara måste gå åt helvete. Och sen sitter jag här och tycker synd om mig själv..

för det är väl det jag gör, sitter här som en liten patetisk fitta.. 

People always leave..

det är så sant som det är sagt.