Du får mig att känna mig så obetydlig så äcklig och avskyvärd.

du får mig med en blick att känna mig som en fläck på mattan som man önskar försvann.

skulle vilja bespara dig besväret.. men jag är rädd för att inte längre vara. 

för att inte kunna se, höra eller finnas nå mer. 

du får mig att känna mig så ful så misslyckad hämsk.

du kollar på mig med föraktande blickar, du tror till och med att du känner mig. 

men det gör du inte, ingen gör.

du tror att du vet vem jag är, men du "känner" bara flickan du försökt göra mig till.

.. men du känner egentöigen inte henne heller. för hon är fan inte jag.

du tror att du vet vad jag tänker, du tror till och med att du vet hur jag mår.  

du hör inte hur jag skriker inombords.

ropar på hjälp.

och du ser inte min trasiga själ, ihoplappad som ett lapptäcke. 

det kanske inte finns några synliga sår, men jag har  R förlivet.

minnen som tar sönder mig innuti.

Dina kränkande ord som fått mig att tappa all självkännsla. 

all lycka och tro. 

du har skadat mig. mer än du någonsin kan förstå. 

du kommer aldrig förstå. och du känner inte mig.. 

så sluta låtsas.

______________________

när dom sökte efter ett hem till mig, då var jag inte stor.. 

men ni tog emot mig, ni satte mig vid ert bord, fick både en far och en extra mor.

började tro på rättvisa, började tro på ett lyckligt slut. 

började se er som min familj trodde aldrig detta skulle ta slut. 

aldrig kunde jag väl tro att gatan jag så många gånger vandrat på en dag skulle bli mitt hem,

men dagarna är räknade.. så ni vet vart ni hittar mig sen..