Rädslan tar över, jag vill inte längre se, 

jag vill inte sitta här och vänta på att dina läppar tillslut slutar le.

Jag vill inte vara här när ensamheten kommer.

när ångesten sätter sina kalla fingrar omkring min hals för att dämpa min gråt,

och göra sig kvitt mina tårar som rinner.

Jag vill inte sitta och kolla på när du slänger iväg ditt liv, som ett det inte vore något värt att kämpa för 

Ett liv som så många skulle gjort allt för att få bara för att få säga att dom älskar någon igen innan dom dör. Men att det här är det chans kan väl inte du förstå?

när du tillsist bevisar att jag inte är ditt första handsval vill jag inte längre stå och se på..

Mina tårar forsar ner, jag gömmer mig, hoppas ingen ser.

skakar helt hysteriskt, och mina skrik ekar i nattens tystnad.

Lämna mig inte lämna mig inte.. 

dom orden ekar tyst i mitt indre, 

jag pressar mina naglar emot mitt skin,  känner hur dom pressas längre och längre in. 

känner hur blod börjar sippra fram i avtrycken efter mina naglar. 

blodet så vackert med en så fin klar röd färg, svider som eld, och lämnar ett r kvar som minne.

precis som du R-ar min själ om du beslutar dig för att gå. för mitt R kommer alltid att svida som eld där inne. 

Tiden sägs läka alla sår, men ingen tid i världen kan få mina R att försvinna.

så därför vet jag att djävulen ännu en gång kommer att vinna..

Det Liv som jag levt har vart som en total explotion.

levt i ett helvete, det finns inte ens ord.

levt med vold, hot, droger, död och kriminalitet,

men jag vet tack vare allt det, att livet inte är någon lek.

men hur bygger man sig ett nytt liv, ger sig själv en ny start, bara går och lämnar det som vart?

men spelar mina ord ens någon roll, jag går omkring dagligen med denna smärta speglandes i mina ögon, 

men ni fattar ändå noll..