Så fort något posetivt händer så händer det 20 hemska direkt efter.. 

Just nu har jag halkat ner lika djupt ner i avgrunden som jag var när jag mådde som värst vilket jag aldrig någonsin trodde att jag skulle igen. 

Jag står bara och snurrar runt och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. jag vill inte längre vistas bland folk. se folk. och vill verkligen inte att dom ska se mig. 

Känner mig grotesk och jag blir äcklad av bara tanken av mig själv. vill inte se mig i spegeln för då ser jag just allt det där som jag verkligen hatar med mig själv, det där som förvånar mig att inte fler folk ser.. eller så gör dom det men orkar inte lägga någon energi på att komentera det. 

Känner mig så tom. men samtidigt nästan överfull. Överfull på tårar som jag aldrig släpper fram. eller tårar som jag allt för länge vägrat släppa fram 

Nu rinner dom som vatten ur en vattenkran ner för mina kinder, lämnar mina rödgråtna ögon för att fördas ner för mitt ansikte och förstörra det sista lilla som fortfarande var okej med min sminkning som jag försökt dölja mitt förstörda ansikte med. 

Jag trodde jag hade blivit starkare nu. att jag inte skulle falla tillbaka. men ångesten, rädslan, allt det där hatet mot mig själv den dåliga självkänslan.. allt är tillbaka bara det att nu är alla känslor ännu starkare än förut. och jag är mer förstörd, och min själ är mer skadad än någonsin. 

Jag letar utvägar. letar efter ork och hopp. 

Men hoppet har jag tappat och jag vet inte ens om jag orkar försöka finna det igen. jag vet inte ens om jag vill. 

Det enda som jag verkligen vet till 100% är att jag inte vill vara jag, jag vill inte synas.. ville inte finnas. 

Ville bara radera ut mig själv ur allas minne och gå, så ingen skulle märka att jag försvann..

om dom ens skulle märka det dvs. 

Försöker säga till mig själv- KÄMPA KÄMPA KÄMPA 

men min kropp skriker så mycket högre - GE UPP... 

denna gång tror jag att det finns en chans att min kropp å själ faktiskt vinner.. 

för ja ger upp.. jag orkar inte försöka. jag drar mig tillbaka. försvinner...

Men mitt falska leende är lika klistrat i mitt ansikte som förr, mitt falska skratt klingar mer iriterande än jag mindes det. 

Skulle vilja dränka all sorg smärta.. men det går inte.. 

Varje gång lyckas den flyta upp till ytan medans allt annat sjunker som sten. och det enda som finns kvar är jag och min gamla vän ångesten. 

hejdå.