Dom senaste dagarna har gått ganska långsamt framåt, har vart mycket tankar känslor och tårar när ingen har kollat. Många blandade känslor må jag säga, har vart som en vandrande Gott & blandat påse.. 

Utan honom känner jag mig extremt tom. som att jag tappat mitt ljus i vardagen.. 

Han ringde mig nyss vi har inte pratat på snart en vecka, förutom dom där enstaka bråk smsen som skickats.. åh nu ringde han..

Kunde knappt förstå det när jag svarade, bara att höra hans röst fick hela min kropp att verka.. 

Han sa att han saknade mig, ( och jag vet att jag saknar honom.. mer än de går att beskriva ) 

Jag tror att jag älskar honom.. tycker om honom..... 

Tårarna började trinna exakt sekunden efter att vi la på, han skulle ringa sen sa han,.. när han kommit hem å var ensam..  jag vill tro på att han gör de.. 

 Men jag vågar inte hoppas på förmycket... vill inte gråta mer. 

Jag vill bara ha dig här, vara din, och älska dig föralltid. 

Idag är lördagen glömd. 3 veckor förträngda. Kärlek är åter igen bara något man finner i sagor. 

och prins är bara ett förfnat ord på Pojkspoling som flyr fältet istället för att möta konflikter som en man. 

Idag vill jag bara tillbaka till den lilla sten jag befunnit mig under dem senaste månaderna. gömma mig för omvärden vill inte visa mitt bortgjorda ansikte. 

Känner mig återigen så blåst men värre än någonsin förut då jag faktiskt helt ärligt föll denna gång. 

Men jag kan ändå inte klandra honom jag förstod ju faktiskt aldrig vad han såg i mig, vilket han tydligen också kom till insikt om, han såg inget hos mig.. Inget av värde. 

antingen så såg han väl bara ett lätt byte att förnedra göra bort å såra eller så inbillade han sig väl att han såg något. Vad vet egentligen jag? 

Förlåt för en så extremt negativ attityd, men de är svårt att  hålla skenet uppe när allt ännu en gång bara rasar.. 

men kör nog på samma sätt som vanligt jag flyttar in på gymmet å dränker all smärta i hårt slit å äcklig jävla träningsvärk. 

Fuck life.. 

Senare idag bär de av till Emilia vilket jag verkligen behöver. vad skulle jag göra utan henne? 

Inatt var jag på krogen med Ville och Philip, Och Oliver Men Patrik ringde och undrade om jag ville följa med hem, och så klart släppte ja allt jag höll i för att få vara med honom. för tror inte det finns något just nu som får mig så lugn och glad som att vara med honom.

Vi kom ju kanske inte riktigt hem som planerat men när han väl kom hem å vi äntligen satt där tillsammans lyssnade på musik och jag bara kunde trycka hans kropp mot min å bara krama honom och känna hans doft. i det ögonblicket var allt verkligen perfekt. 

Att sedan idag få vakna upp tätt intill honom gjorde mig lyckligare än allt. han är den jag vill ha.

men de gör mig livrädd.. jag är inte känd för att vara tjejen med tur precis. 

men jag hoppas lite i smyg iallafall .. 

Han får mig att skratta dessa tillfällen när man tror det är helt omöjligt, och han får mig att le när han inte ens är närvarande. Han får mig så trygg som jag aldrig i mitt liv tidigare vart. 

Hela min barndom gick åt att vara livrädd för män, och tyvärr så har män gett mig en andledning för att fasa för dom ända fram till nu.. För han höjer inte en hand emot mig, hotar mig inte, trycker inte ner mig.

Han är bara helt underbar. för han fick mig att våga igen, fick mig att le, och han fick mig falla för honom fortare än man säger " Tjillevippen " . Han är helt klart den första människan som jag kan se mig själv med senare i tiden. Vilket jag verkligen inte kunde med mitt ex. 

Honom kunde jag knappt se i bilden ens när han stod där.. han var lixom aldrig "den" för mig som jag trott. 

Men vågar nog heller inte hoppas på allt för mycket nu heller, det är bara då jag blir sårad.

Men han är värd att kämpa för, han är värd att ta ett fall för så.. Let's go for it.