Idag är lördagen glömd. 3 veckor förträngda. Kärlek är åter igen bara något man finner i sagor. 

och prins är bara ett förfnat ord på Pojkspoling som flyr fältet istället för att möta konflikter som en man. 

Idag vill jag bara tillbaka till den lilla sten jag befunnit mig under dem senaste månaderna. gömma mig för omvärden vill inte visa mitt bortgjorda ansikte. 

Känner mig återigen så blåst men värre än någonsin förut då jag faktiskt helt ärligt föll denna gång. 

Men jag kan ändå inte klandra honom jag förstod ju faktiskt aldrig vad han såg i mig, vilket han tydligen också kom till insikt om, han såg inget hos mig.. Inget av värde. 

antingen så såg han väl bara ett lätt byte att förnedra göra bort å såra eller så inbillade han sig väl att han såg något. Vad vet egentligen jag? 

Förlåt för en så extremt negativ attityd, men de är svårt att  hålla skenet uppe när allt ännu en gång bara rasar.. 

men kör nog på samma sätt som vanligt jag flyttar in på gymmet å dränker all smärta i hårt slit å äcklig jävla träningsvärk. 

Fuck life.. 

Senare idag bär de av till Emilia vilket jag verkligen behöver. vad skulle jag göra utan henne?