Idag är lördagen glömd. 3 veckor förträngda. Kärlek är åter igen bara något man finner i sagor. 

och prins är bara ett förfnat ord på Pojkspoling som flyr fältet istället för att möta konflikter som en man. 

Idag vill jag bara tillbaka till den lilla sten jag befunnit mig under dem senaste månaderna. gömma mig för omvärden vill inte visa mitt bortgjorda ansikte. 

Känner mig återigen så blåst men värre än någonsin förut då jag faktiskt helt ärligt föll denna gång. 

Men jag kan ändå inte klandra honom jag förstod ju faktiskt aldrig vad han såg i mig, vilket han tydligen också kom till insikt om, han såg inget hos mig.. Inget av värde. 

antingen så såg han väl bara ett lätt byte att förnedra göra bort å såra eller så inbillade han sig väl att han såg något. Vad vet egentligen jag? 

Förlåt för en så extremt negativ attityd, men de är svårt att  hålla skenet uppe när allt ännu en gång bara rasar.. 

men kör nog på samma sätt som vanligt jag flyttar in på gymmet å dränker all smärta i hårt slit å äcklig jävla träningsvärk. 

Fuck life.. 

Senare idag bär de av till Emilia vilket jag verkligen behöver. vad skulle jag göra utan henne? 

Med en bedjande blick tar du dig under mitt skinn.

jag hör din själ ropa efter min hjälp.

Den ber mig att barmhärtiga mig över din smärtande kropp,

över ditt lidande.

Den ber mig att låta dig gå..

En stund av egoism fyller mig.

J a g V i l l I n t e.

J A G T Ä N K E R I N T E.

J a g V ä g r a r.

hör jag mig skrika ut i nattens bäcksvarta mörker.

Du är min styrka, min vägstjärna genom världens all förvirring, du är min ork, min förebild. du är mitt kött å blod, du är min mamma.

rinnande sträck lämnas kvar på mina kinder , efter tårarna som färdats nerför..

mina naglar tränger sig sakta in i huden på mina armar. och en vätska av den klaraste röda färg, sipprar fram och strilar nerför min nakna hud

Vi lever i en värld så orättvis, Jag är bara ett barn..

jag har nyss fått dig tillbaka efter 10.5 år ifrån dig.

jag kan inte låta dig glida ur mina händer igen.. och den här gången föralltid.

jag kan inte.

En mening så kvävd av förtvivlan å smärta sipprar emellan mina läppar, och vidare ut i nattens vold..

Förlåt mamma men jag kan inte..

Jag känner mig som en levande död. 

Jag står bredvid, men känns som jag står 1000 meter bort.
jag känner mig inte verklig, känns som jag tynar bort.
Minnen ifrån förr kommer bara allt fler,

ta bort dom ifrån mitt minne jag ber..

jag ber.

 *

varma skratt som ekar i tystnaden.
vinden står helt stilla. 
springande fotsteg hörs. 
och återigen de där klingande skratten.

läppar som möttes.
händer som hölls.
så mycket skratt, och en sådan oändlig lycka.
det var när det var du och jag.
jag och du.
tiden då det var vi.. 
men..nu är allt förbi. 

Du får mig att känna mig så obetydlig så äcklig och avskyvärd.

du får mig med en blick att känna mig som en fläck på mattan som man önskar försvann.

skulle vilja bespara dig besväret.. men jag är rädd för att inte längre vara. 

för att inte kunna se, höra eller finnas nå mer. 

du får mig att känna mig så ful så misslyckad hämsk.

du kollar på mig med föraktande blickar, du tror till och med att du känner mig. 

men det gör du inte, ingen gör.

du tror att du vet vem jag är, men du "känner" bara flickan du försökt göra mig till.

.. men du känner egentöigen inte henne heller. för hon är fan inte jag.

du tror att du vet vad jag tänker, du tror till och med att du vet hur jag mår.  

du hör inte hur jag skriker inombords.

ropar på hjälp.

och du ser inte min trasiga själ, ihoplappad som ett lapptäcke. 

det kanske inte finns några synliga sår, men jag har  R förlivet.

minnen som tar sönder mig innuti.

Dina kränkande ord som fått mig att tappa all självkännsla. 

all lycka och tro. 

du har skadat mig. mer än du någonsin kan förstå. 

du kommer aldrig förstå. och du känner inte mig.. 

så sluta låtsas.

______________________

när dom sökte efter ett hem till mig, då var jag inte stor.. 

men ni tog emot mig, ni satte mig vid ert bord, fick både en far och en extra mor.

började tro på rättvisa, började tro på ett lyckligt slut. 

började se er som min familj trodde aldrig detta skulle ta slut. 

aldrig kunde jag väl tro att gatan jag så många gånger vandrat på en dag skulle bli mitt hem,

men dagarna är räknade.. så ni vet vart ni hittar mig sen..

Rädslan tar över, jag vill inte längre se, 

jag vill inte sitta här och vänta på att dina läppar tillslut slutar le.

Jag vill inte vara här när ensamheten kommer.

när ångesten sätter sina kalla fingrar omkring min hals för att dämpa min gråt,

och göra sig kvitt mina tårar som rinner.

Jag vill inte sitta och kolla på när du slänger iväg ditt liv, som ett det inte vore något värt att kämpa för 

Ett liv som så många skulle gjort allt för att få bara för att få säga att dom älskar någon igen innan dom dör. Men att det här är det chans kan väl inte du förstå?

när du tillsist bevisar att jag inte är ditt första handsval vill jag inte längre stå och se på..

Mina tårar forsar ner, jag gömmer mig, hoppas ingen ser.

skakar helt hysteriskt, och mina skrik ekar i nattens tystnad.

Lämna mig inte lämna mig inte.. 

dom orden ekar tyst i mitt indre, 

jag pressar mina naglar emot mitt skin,  känner hur dom pressas längre och längre in. 

känner hur blod börjar sippra fram i avtrycken efter mina naglar. 

blodet så vackert med en så fin klar röd färg, svider som eld, och lämnar ett r kvar som minne.

precis som du R-ar min själ om du beslutar dig för att gå. för mitt R kommer alltid att svida som eld där inne. 

Tiden sägs läka alla sår, men ingen tid i världen kan få mina R att försvinna.

så därför vet jag att djävulen ännu en gång kommer att vinna..

Det Liv som jag levt har vart som en total explotion.

levt i ett helvete, det finns inte ens ord.

levt med vold, hot, droger, död och kriminalitet,

men jag vet tack vare allt det, att livet inte är någon lek.

men hur bygger man sig ett nytt liv, ger sig själv en ny start, bara går och lämnar det som vart?

men spelar mina ord ens någon roll, jag går omkring dagligen med denna smärta speglandes i mina ögon, 

men ni fattar ändå noll..

När livet är som värst, du skrattar och försöker le. 

det är ingen som har en minut till övers, för att stanna upp och se, 

Du dör allt mer innombords det missar dom nog me.

jag vet inte längre om jag tror på hopp, hur kan jag en dag som denna tro på nått?

allt river ner mig på botten, och jag kan ej längre ta mig upp.

Det är därför jag nu erkänner, det är slut jag ger upp!!

Jag hatar mig själv så jävla otroligt mycket just nu.

för att jag är så sjukt jävla svag, så jävla patetisk. 

jag hatar att mina tårar ska rinna ner längst med mina kinder så fort jag är ensam, 

som om att någon skulle ha skruvat på en jävla kran på full styrka. 

jag hatar att jag är rädd. rädd för att vara ensam, Men mäst rädd för att släppa någon in på livet. 

eller rädd att dom som redan är i mitt liv också ska försvinna. 

precis som så många andra redan gjort..

jag vet bara att jag kan inte ta det en gång till..

jag vill bara avskärma mig ifrån resten av världen just nu, 

bara förvinna och inte behöva genomgå allt det här. 

ta något jävla piller och bara glömma allt ett tag, bara för en liten stund. 

Folk bara fortsätter att göra mig besviken, dom bara lovar & lovar, 

men dom håller aldrig någonsin sina löften.. Vilket är tragiskt. 

jag börjar undra om det kanske inte är så ändå att det är jag som är felet?

det kanske e jag som är den där lilla djävulen som sitter på deras/eran axel och bringar er sådan extrem otur, 

att allt bara måste gå åt helvete. Och sen sitter jag här och tycker synd om mig själv..

för det är väl det jag gör, sitter här som en liten patetisk fitta.. 

People always leave..

det är så sant som det är sagt. 

Dom var här, men dom gick.

att stanna var inget val dom fick.

saknaden tar över ibland.

Jag drömmer om att få hålla deras hand.

Men Tiden vi hade rann ut som sand. 

Ovetandet är hämskt och svårt. 

Den jobbiga känslan gör livet så hårt. 

Dom sa att dom kommer tillbaka igen. 

om 8 månader skulle vi ha ett gemensamt hem.

Vi skulle återigen bli en riktig familj. 

Deras ord ekar i min skalle.

Och deras gamla misstag spelas upp återigen.

Vågar jag tro att det dom lovar mig är sant nu? 

Eller faller jag tillbaka i helvetet igen?

Vi ger upp allt för att få dig tillbaka,

För inget är viktigare i vårat liv än du!

Vågar jag släppa min värld och tro på er nu?

jag vet att jag har förändrats, men har du? 

Jag älskar er och jag tror på era ord..

men rädslan finns ändå kvar.

Livet vi redan har levt en gång, var hämskt och det vill jag inte upplava igen.

Det Ville Jag INTE Uppleva Då, INTE Nu, INTE Heller Sen!

Ett ord är så svårt att tro på, 

En mening är svårare ändå. 

Men att tro på någon som ofrivilligt svikit så många gånger..

Det är nog svårast ändå!

Don't let me miss you. If you don't miss me back.
Don't let me believe in something, if you don't even want to give it a try.
Do not let me fall for you. If you then turn your back on me, and start to walk away.
do not say that everything was a dream, because then I will go to sleep and never wake up,
.. Then.. I maybe can live this dream for ever.
Do Never say, that I didn't try to make you understand.
Cuse in other words, are my heart yours to destroy..

♥