Saknaden tar över så jävla brutalt.

Ångesten kommer krypandes vid mina fötter

enbart för att gå till attack när jag är som mäst sårbar...

som just nu..

i mitt huvud så ekar det där skrattet som ja älskar..

det skrattet som alltid får mig att le..

men det bryter mig också samman inombords.

jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.  

...För jag älskar dig så jävla mycket.

instängd uttittad och redan dömd.
och på känslor och lycka är ja redan tömd.
för deras leenden verkar dom få betalt.
Jag sitter här omringad av hemska vita väggar,
och känner mig så obekväm FAN SÅ uppenbart.
klockan verkar bara ticka men inte gå... 
tiden står nog stilla men människor rör sig ändå runt omkring .

alla har sparkat och rivit tagit en bit, 
brutit ner mig på djupet tagit bit för bit.
jag ligger så långt ner under jorden som det bara går,
inte det minsta ljus som ner hit når.
det enda som når mig är dem gamla minnen som ja får.
tankar utan svar, minnen ifrån hur allt en gång var,
vad har jag för mening att leva? Vad med mening har jag kvar?

jag sitter i ett rum alldeles för strikt inrätt och kallt,
vart fan man en kollar, så ser man era falska leenden, 
..dom är fan överallt.

jag sitter i eran väntesal med väggar målade i ljust ljust vit,
varför kunde jag inte fortsatt låtsas le då kanske jag sluppit komma hit.
klockan tickar så högt att jag hoppas den går sänder och ramlar ner, 
ska nog slänga ut den genom fönstret här intill så fort ni inte ser.

fler folk samlas sätter sig i soffor och stolar här intill min, 
stirrar på mig som jag vore ett besynnerligt objekt i en bur.
dom falska leendena går förbi, ler och säger
" nu är det även snart din tur"
jag vill bara resa mig och springa därifrån, 
lämna förnedringarna bakom mig, bara resa mig och gå. 

fotsteg närmar sig, det finns inte längre någon chans att fly. 
snart börjar ni bomba mig med frågor, 
om hur jag mår, vad som tynger mig, vad som ni kan hjälpa mig med.
men jag kommer fortsätta sitta knäpp tyst..
helt stilla och studera dig utan ett enda ord. 
att era dömande ögon redan avslöjat er, det var inget ni förstod?


era ögon har redan avslöjat er.
dom har redan sagt mig allt, 
placerad i en egen kategori.. där alla vi psyk barn hamnar i.
era leenden e falska, ja.. det vet även ni.

jag kanske mår fruktansvärt kasst,
har ett liv med riktigt tungt bagage i last.
jag har alltid levt i ständiga plågor helt utan rast. 
så mycket skit som jag alltid har levt i..
men bara för att jag sitter här med er bakom en stängd dörr, 
säger inte ett ord ni börjar undra hur ja va förr.
beter mig riktigt dygt åt, i dina ögon verkar ja anses som sjukt blåst.
men, inga ord kommer bildas, 
det är som att min mun som ni vill ska tala vore låst.

kollar på ditt face, du tycker jag e dryg det såg ja på en gång..
du kommer nog inse att denna timme den lär bli lång..
varför inte bara låta mig gå?
det som ja gått igenom, det lär ni aldrig ändå förstå..
om ni tror att ja tänker prata, du har ja fan fått dem bevis man kan få,
jag som hela tiden trott ni var dumma, ni var dummare ändå..

visst ni kanske inte tycker att jag är så smart,
jag tänker på ett annat sätt än ni , det är väl helt uppenbart?
men stumpan smart, det lär du aldrig heller bli..
så kom för i helvete ihåg, JA ÄR FAN INTE DUMMARE ÄN NI !! 

 du tror folk låtsas att dom inget ser.

du tror att ingen hör .. 

du säger att ingen bryr sig 

om hur du mår och vad du gör.

det är helt rätt. 

Det är ingen som gör...

dom låtsas om att dom inget hör och inget ser ..

Fast dom bevittnar tragiskt nog hur en själ ger upp och bara dör allt mer.

dom säger inte ett ord..

bara fortsätter att låtsas....

I know there will come a day when you leave me behind, but I do not want that to happen right now. not yet ..
you promised me to stay forever, to always be there and hold my hand when life became too unbearable and difficult.
We have been struggling so hard to stay alive. Struggling for a life without pain and sorrow .. It was the devils who stole everything we owned and everything we had.
We had nothing left .. 

We only had each other and we said we would get through this one day, that we would do it together ..
that's what we said, that's what we promised each other ..
that we would never have to do it on our own ..

So i beg u, stay alive..

if dont do it for yourself, then do it for us ..
..we need you ..

do you remember those late nights when you lit the candles all around us;
and we sat there in front of tv and the life was so perfect ..

do you remember how we buried our stones in the darkness of the night when it was full moon outside .. we believed it was true that they would give us power then, so we always would stay alive...

snälla lämna mig inte kvar här.. jag behöver dig mer än någonsin förut.

Jag faller så fort, tappar all kontroll. 

Jag trodde aldrig på att det här skulle hända, jag ville så gärna att allt skulle bli bra.

att det alltid skulle vara du och jag.. ta oss igenom allt svårt som ett lag. 

det var dig som jag delade allt med, sparkar nu på mig när jag redan ligger ner.  

det jobbiga är jag ser hur du ler. 

Dina ord sårade som mäst, min gråt den kommer nog här näst.  

det tynger mig, det sliter mig helt isär, att du som alltid stått mig närmast.. 

inte längre är här. 

jag ligger nu helt trasig kvar,medan alla sliter och drar, dom bara tar och tar.  

Minnen som får mig att falla samman, får mitt hjärta att gå mitt itu.  

för i varje minne jag har, där finns ju såklart du.  

Du säger med orättvisa att jag inte förstår, Du anser att jag inte bryr mig, utan bara går.  

för mig kommer du alltid betyda allt, men ditt beteende just nu är så jävla känslokallt.  

Utan dig, vet jag ej längre vem jag är. om jag är på rätt plats, om ja verkligen ska stanna här. 

jag lägger mig ner, ångesten håller min hand, timglaset har nu gått sönder, tagit slut på sand.  

mitt liv och min lycka har slocknat, så fort du som va mitt allt, släppte min hand. 

Jag faller. Jag faller. 

Jag vill bara glömma. 

glömma allt. lämna allt och bara gå.

för hur du sliter sönder mig inombords är något du aldrig lär förstå.

Du får mig att sväva på moln och står sedan kvar och ser på, låter mig falla allt mer och mer. 

rakt ner på en äng full av taggtråd.

"Jag älskar dig"

Varför ljög du igen?

förtjänar jag verkligen inte att höra sanningen?

Tystnaden som svävar här omkring. 

Du fattar verkligen ... ingenting!?

men nu får det vara slut, jag kommer aldrig hitta ut.

jag vandrar ju bara omkring, och hittar ingenting.

ingenting av mening. Drar bara ner mig själv längre och längre ner,

inget ljus jag snart längre ser. det enda jag vet är att jag bara faller allt djupare ner tills jag varken hör eller ser. 

då kommer det inte spela någon roll hur mycket du ler, här slutar jag och ger, ... slutar att ge utav mig när du ändå bara slänger iväg det. Tänk att engång trodde jag dig, att det du sa mig verkligen var sant . men nu känns det så overkligt. så meningslöst. så jobbigt.

ja vet inte längre något alls.. känns som jag inom en snar framtid plaserar snaran omkring min hals.

tar mitt sista andetag. och får äntligen glömma.

glömma att jag fanns.

Jag vandrar omkring med en saknad, en saknad så stor.

vandrar barfota på en så iskall mark. jag vet ej längre vart jag hör hemma. 

inte heller vart jag bor.

 jag börjar tappa tron på att jag är tillräkligt stark.

om jag är tillräckligt modig. För att ta mig härifrån.

för vägen känns som den bara blir längre, och det känns nu som jag slutet aldrig når.

så jag vandrar omkring på en stig, 

en stig som inte leder någon vart, 

vägskälen blir allt fler, vet ej vilken väg jag ska ta.. 

så.. jag tror jag stannar här.

tar mitt sista andetag.

Ångest å panik, vad är det för en jävla kännsla!

smärtan kommer krypandes igen, sliter tag i mig och rubbar mig helt ur balans.

saknaden är så extrem. 

och smärtan gör det bara ännu värre.

just nu skulle jag göra allt för att ha dom här..

för att kunna vara mammas lilla flicka igen.. Men dock.

dock så är den tiden förbi, och vi missade den.

Idag är det 9 år sedan jag fick flytta ifrån mamma och syster. 

och saknaden är så förjävlig just nu, att jag inte vet vad jag ska ta mig till!

Ångesten tar snart över helt igen och sen är jag fast i det där mörkret ännu en gång.

det där mörkret helt utan slut... 

Jag är fångad i ett mörker, ett mörker utan slut.

Ett mörker så hemskt och ångestfyllt, ett mörker helt utan slut. 

jag är fångad i detta mörker kommer jag någonsin hitta ut?